En såndär måndag

Jag har bokat klipptid.
I Pite.

Efter år av missnöjen, gråten i halsen och pappåsar över huvudet efter frissabesök så fann jag min frisör. Ja jag är ego, hon är bara min. I alla fall kan jag ju låtsas det under den tiden jag sitter där och betalar för det.

Nu har det alltså blivit så att jag inte litar på någon annan ( förutom Jessica, men då hon inte är uuutbildad frisör räknas hon som inte. Ja som frisör alltså ). När jag bodde i Stockholm klippte jag mig när jag åkte upp och nu när jag bor i ödemarken klipper jag mig när jag åker ner. Rättelse. Jag klipper mig någon gång under alla de gånger jag åker ner. Sist jag klippte mig var väl hösten 2010? Är det det som kallas obra? Och mitt skraltiga minne säger mig att Jessica har toppat mig en gång sen den klippningen, kanske och mycket troligt för mer än ett halvår sen.

Nå bättre sent än aldrig.
Eller?

För övrigt blir Micke ett år äldre idag. Det blir också min lillebror som dock i mitt huvud alltid kommer att vara typ..mindre. Micke firade vi av i helgen och jag gjorde kanske den godaste cheesecaken jag ätit. Fast det borde jag ju veta, om det var den godaste alltså som jag ätit. Och det var det ju. En halloncheesecake var det i alla fall. Lillebror firade jag inte. Det får jag göra sen när vi ses. Han firade dock sig själv genom att springa Lidingöloppet i helgen med pappa vår i publiken. Jag är duktigt imponerad. Själv hade jag aldrig orkat med. Jag hade fått damp efter halva sträckan.

Världens godaste