Mysgubbar med en udda karaktär

Halv åtta hemma hos mig är ett mysprogram. Helge Skoog ensam står för hälften av underhållningen. Gamla godingarna Ernst och Carl-Jan har nu inte bara fått sällskap av Helge på topplistan utan även av Beng Frithiofsson, ni vet han som är med i nyhetsmorgon på fredagar halvt på kallullan och verkligen går in för att ge frisyren morgonrufs ett eget ansikte. Antingen älskar man eller så hatar man mys udda gubbar. Jag har blivit omvänd och funderar nu på att bli en mysgubbe istället för en bullmormor på gamla dar. Jag har ju lite värdsliga fysiska hinder som talar emot men man kan ju alltid göra ett försök. Känns bara inte lika givet med en kvinnlig Carl-Jan eller en tantversion av Bengt.

Avrundar med att citera Helge Skoog -"Bantning imorn, alltid imorn det är det som är det fina med imorgon".

Det suger att ha krämpor överallt

Mellandagar kan även vara dagar på våren med fantastiskt väder men man har ändå svårt för att hitta på något kreativt utomhus. För slaskigt i skogen och för lite snö i skidspåren och inte kan man ge sig ut och springa. Får ta hunden under armen och vandra ut i asfaltsgettot idag igen. Idag vill jag bo på en fjälltopp.

Frosseri var visst en dödssynd

Igår blev det en liten matorgie i Japansk stil. Shabu shabu (tror jag..typ en dopp i grytan grej), sushi och ostron. Det vara bara att äta tills man sprack och sen toppa upp med efterrätt.

Det enda som blev kvar.

Mumsfilibabba

Idag vankas det sushiafton igen med besök från Mörtgatan, passande med fisk då. När vi snubblade förbi fiskdisken gick det inte att undgå att där, mitt framör våra näsor, låg det en hel kartong med ostron. Tänkte att man kan ju lyxa till det med EN var då dom ändå kostar 20 kr stycket. När fiskkillen plockar upp fyra stycken och ska förpacka dom vänder han sig om efter kartongen och säger att vi lika gärna kan få några extra så slipper han städa undan dom sen. Därefter häller han över hela kartongen i påsen, förpackar dom och räcker över 11 ostron för beloppet av 80 kronor. Wooohooooo.

Ibland kan man ju tom känna sig duktig

Igår var det full-rulle-med-projekt-dag och alla vet ju att det är så mycket roligare att titta på bilder än att läsa en massa text så därför följer nedan en bildserie av gårdagen. Dagens primära mål var att bringa lite ordning i kaoshörnan. För det behövdes dock en byrå som befann sig i Arnemark. För att få in en byrå till stan när man inte har en kombi kan man behöva ett släp vilket morfar turligt nog kunde bistå med. Bilen var fin (eller är än) med ett lager..aska..?förmodligen. Tänk så fint. Ända från Island. Bara att skrapa ihop lite och stoppa i en burk så har man vulkanaska att sitta och titta på. När vi sedan kånkat upp byrån och lämnat tillbaka släpet följde ett jaga-färg-scenario. Vitt är bra kom vi fram till. Sen kom jag även fram till att det var på tiden att Zidde fick sin egen väska så han kan bära runt på sina egna bajspåsar, godis, leksaker och annat som han brukar gnälla om att vi ska ta med oss på promenaderna. Sagt och gjort. Varför skaffa sig en sån där pensionärs rullväska när man kan lasta på hunden.

Gick vidare en snabbis ner på stan för att jaga knoppar men då visade det sig att Indiska har ju slutat kränga knoppar. Vill man ha tag på sådana så får man allt snällt bege sig till Luleå. Knopparna fick därför vänta och istället blev det ett par koppar. Stora och fina och perfekta för te. Dock fick inte Zäta äran att bära dom av diverse orsaker.
Sen var det bara att bege sig hem och börja på projektet. Byrån som skulle målas. Sen fick sig även ett par tidningshyllor sig en släng av den vita färgen.

Och... tadaaaaa. Så blev det. Nu saknas bara mina tänkta knoppar som finns i mitt huvud.

Lite smärtsam fakta

I vanlig ordning har jag bläddrat igenom en träningstidning på morgonen. Inte är det kanske något nytt men man lever inget rättvist liv när man är soffpotatis. Tränar en soffpotatis 30 min och en elitidrottar lika mycket förbränner soffpotatisen sju gram och elitidrottaren 71 gram. Konditionen som alla vet är en smärtsam färskvara straffar även den soffpotatisen etter värre om denne gör ett uppehåll för länge. En otränad person som tränat regelbundet under åtta veckor förlorar hela sin ökning av det maximala syreupptaget inom fyra till tolv veckor utan träning. Som vältränad förlorar man ca 16 % under de första två månaderna. För att en otränad dessutom ska känna en positiv upplevelse av träningen krävs en insats på ca 10-12 veckors regelbunden träning. Knappast "rättvist" va när man vill njuta av den där pizzan.


Zidde tror på effekterna av att vila sig i form.

Ren tortyr

Att bläddra runt i tidningar som Outside, Utemagasinet och Friluftsliv väcker allt som oftast ett enormt sug på att göra alla grejer man läser om. Paddla kajak, cykla MTB offroad, springa, vandra orösat, åka på skidturer, klättra, bouldra, dyka och så vidare och så vidare... Men än så länge får jag vara nöjd om jag tar mig ut på en promenad utan att ringa efter färdtjänst efter halva vägen. Hoppas på en lång sommar.

Tur att dom inte ryms i fickan

Har hälsat på den ulliga varianten av småziddar. Sex stycken lurviga små fluffiga bollar. Äckligt fula. Det slutade med att jag tog med mig tre hem. Gick som inte att göra på något annat sätt. Nej men nog är jag ändå glad att Zäta är korthårig. Lurviga bollar fäller mycket hår.

Imorse var jag och röntgade foten då jag har hyfsat ont än. Status? Jag vet fortfarande inte. Fick varken svar eller några andra goda råd. Jävla öppenläkarvård. Nog finns det bra läkare där ute men inte fan är dom många. Vad betalar man egentligen skatt för? När dom inte sitter och lyfter höga löner sitter dom och fikar och lyfter höga löner. Skitdoktorer.

Först till kvarn gäller

Zidde slösurfar runt på nätet och jag väntar på min tur.

Slapp, slö och lealös

Man behöver bara titta ut genom fönstret. Tur man hann på en morgonprommis. Tur att det är födelsedagsfest ikväll för annars hade jag grävt ett djupt hål i soffan och inte rest mig förrän all snö tinat bort och det är 25 grader ute.

Häpp häpp

Härliga efterlängtade vår

Och med våren kommer det sand sand sand. Sand på golvet, sand på mattan och sand under tårna. På en sandstrand känns det ju som ett fungerande koncept med mjuka dynor att stutta runt på men inte hemma i lägenheten. Dammsugaren är nu en del av vår inredning. Man kanske skulle hotta upp den.

Zidde kan det där med att softa

Varför stå och trampa vid dörren innan promenaden då man kan sitta ner och ta det lugnt?

Om det inte är karma får man väl skylla på dåliga gener

Tänk att jag hade en massa ideér i huvvet för bara en 20 minuter sedan men nu är allt borta. Poff. Jag kan delge att jag numera sitter med ett par glasögon på nosen i alla fall. Här skulle jag kunna säga att det är karma som slår till för alla klasskompisar som jag retat i yngre år men inte det. Jag har bara gått och blivit närsynt. Mindre närsynt. Jag beeehöööver dom inte men det var ganska kul att upptäcka att TV blev en aning skarpare, färgerna mera.. färgiga och detaljer poppar som fram på ett lite finurligt sätt.

Zidde är förövrigt en ganska roande varelse. Uppe i stugan i Parakka har som en annan frihet så att säga. Det gäller inte bara naturen med dess enorma bajsskafferi och kunna gå ut genom dörren när han vill. Nej här får han även ta plats i soffan när han vill och så även sängen (vilket han inte är sen att utnyttja). Inte är det ju så heller att han kliver upp själv, mer fisförnäm än så måste man ju vara verkar han tycka. Så han lägger bara upp framtassarna och antingen sträcker han ut hela kroppen med nosen i vädret och väntar eller så lägger han hela överkroppen platt, vrider på huvudet, blänger på en och verkar säga -Men hallå, kom och lyft upp mig då, jag står ju faktiskt här. Det är tur att han tvingas återvända till reglerna hemma emellanåt.

Bildbevis

Bara massor utav fisk.

Godmorgon och välkommen tillbaka till världen

Steg upp klockan sex imorse. Det har tagit sin lilla tid att uppdatera sig om omvärlden.. inte för att jag bänkade mig här det första jag gjorde men närapå. För er som är intresserade av vad jag gjort så har jag fiskat, fiskat och fiskat. Den planerade veckolånga turen till skidor i fjällen uteblev då jag som sagt så smidigt lyckades landa på min egen fot (som för övrigt inte är bra än). Otaliga kommer de perfekta vårdagar att vara som jag inte kan ge mig ut och springa på.

Men tillbaka till fisket. Här kommer en kort sammanfattning: Jag leder. (Va? var det ingen tävling? Kom igen, nåt kul måste jag ju få ha). Micke och jag har ränt till älven så gott som varje dag. Ibland med sällskap av övriga i familjen Pekkari och ibland utan. Det blir som ett gift det där tillslut. Några fina harrar har vi fått och lite fiskrens har Zidde fått, eller snott.

För övrigt funderar jag på en ny karriär. Tänker mig fronfigur åt solstickan. Ni vet, den där blå tändsticksasken med en vit unge på med en alldeles för stor tändsticka i handen. Borde det inte vara dags att förnya sig lite. Jag skulle passa perfekt, tom bättre. Mitt ansikte är läckert brunt efter alla dagar på isen och bara jag blottar lite av halsen sen så förstår vem som helst att resten av mig är lika ljus som en tändsticka är i övrigt.

Idag får jag dock vänta med att bättra på brännan. Som tur är kan jag sitta klistrad här så jag inte går miste om vad som händer i världen (läs Piteå). Pratade med fröken J igår. Det är smått fascinerande hur myckest som hinner hända bara under en vecka.

Jag börjar nästan tycka om det här

Så toppar vi det hela med en förkylning. Tänkte att det var lika bra att passa på nu när man ändå inte kan röra på sig. Mera legitimt kan det knappast bli att bara ligga still. Micke har börjat undra om jag inte bara hittar på allt. Jamena, jag kan inte ens gå ut med Zidde på mornarna nu och jag har världens finaste ursäkter när han knorrar om att hunden gnäller och det är tidigt. Personligen tror jag att det kommer att ta minst ett halvår innan min fot är så pass bra att jag kan gå ut med han på mornarna. Minst. Att det är värst på morgonen vet ju alla. Innan man ha värmt upp ordentligt och så och man vill ju inte överbelasta foten för tidigt.

På utställningen gick det bra. Jag coachade och mamma hon sprang. Hon är duktig min mamma. Jag hade förväntat mig att Zidde skulle dunderdampa med alla hundar till höger och vänster men han skötte sig riktigt fint. För er som är intresserade (och fattar vad jag pratat om) så fick han en etta med Hp och blev BIR valp. Dessutom var han lovande. Det är fint. Vi har en hund som är lovande. Lovande advokat. Lovande läkare. Lovande vetenskapsman. Möjligheterna är oändliga. Vi får helt enkelt ge oss till tåls och vänta och se. Han är ju faktiskt bara 8 månader än. Till vår besvikelse åkta han tyvärr ut under kampen om BIS:et. Så det måste vi ta ett allvarligt snack om. Igår somnade han så fort vi kom hem, slöputten. Vi får ta det där samtalet idag istället. Inatt när han sen sovit hela kvällen tyckte han att det var lattjo att vara vaken men då orkade inte vi. Nu ligger han och sover igen och jag undrar om han möjligen har lagt sig till med en ny taktik för att undvika det där samtalet.

Vem är det som sitter och skrattar gott någonstans?

När jag yrvaken och trött klev utanför porten imorse för att rasta Zidde körde våran fastighetsskötare precis förbi med traktorn och sandade den snorhala isgläggan. Så bra tänkte jag och tog ett kliv ut på gatan. Sekunden senare låg jag på sniskan, hade jävligt ont i foten och såg traktorn på håll liksom håna mig där den for fram på sin sandarturné. Höger fot igen.

Grattis.

Nu kan jag inte klättra, jag kan inte styrketräna, jag kan inte simma (simhallen har påskstängt och jag bör nog inte göra det ändå så snabbt efter ännu en behandling) och jag kan inte heller springa. Inte heller vet jag om vi kommer att kunna fara och åka skidor än som vi tänkt. Har jag missat nåt eller? Är det nån som försöker säga något?