Mellan skabb och jaktpremiärer mitt i skogen

Nu är det bara att låtsas som om jag inte engagerat mig i skrivandet ett tag. För det har jag, mentalt vill säga. Men ska det bli nåt av det är det bara att ta tag i det, som plåstret som ska av. Nu har jag med tanke på min återpremiär tänkt ändra lite upplägget här. Hur det blir får vi väl se. Men en sak som är säkert är att det lär bli en hel del promenader genom skogen i den här bloggen!

Här är det långt till grannarna och ännu längre till HM-närmare bestämt 8 mil. HM invigde för övrigt sin första butik i Kiruna för ungefär 1 månad sen, innan HM kom fanns inte HM här så är det. Men jag trivs! Just nu avlöper jaktpremiärerna varandra. Räv 1 augusti, fågel 25 och idag är det älgjaktspremiär. Mellan jaktturerna ska jag hinna ut i skogen åtskilliga gånger för att lagra på förrådet med svamp och bär. Så nu har ni kanske börjat förstå att det lär cirkla en hel del om livet mitt i skogen.

Sen mormor, morfar och mamma var upp för någon helg sen har jag blivit svampfrälst. Kan inte så mycket än utan håller mig till säkra kort. Än har det gått bra. Jag har även blivit surdegsfrälst. Jag skulle kunna tillskriva Per Morberg den äran men det tänker jag inte, hans recept sög. Mycket kan han men inte baka, det skriver han tom själv. Istället blev det en engelsman som fått agera surdegsguru, men mer om honom en annan gång.

Årets första fågel föll för Mickes hand i helgen, en dalripa som vi hittade tack vare Zäta. Även en vallhund kan fungera som fågelhund, dock uteblir väl skönheten och finesserna i jaktformen. Tills vi skaffat oss en fågelhund får det dock fungera. Det är inte mycket som slår en dag i skogen, oavsett om det gäller jakt på djur eller jakt på bär eller svamp. Bärjakt har väl inte samma uns av spänning som en fågeljakt men dumt är det inte.

Av allt vi håvat in har jag börjat exprimentera. Saft, sylt, marmelad, chutney, torkad svamp, friterad svamp you name it. Man kan göra mycket och kul är det. Dessutom smakar det hundra gånger godare. Min senaste stora utmaning är som tidigare nämnt, surdegen. Vilken pärs! Lätt men svårt. Är en hel jävla historia för sig och jag har redan skrivit en novell. Jag kan säga som så att efter veckor med matande, svärande och misslyckanden så har det börjat likna nåt. Ett hett tips är visst iallafall att ju älder deg desto bättre. Alfred är nu snart 4 veckor och han luktar en aning surt, som en gammal disktrasa indränkt i vinäger. Som det ska vara. Frank hade vi mindre tur med, han möglade och åkte i komposten.

Nog om detta för nu. Förvänta er inga jättenoveller nu i fortsättningen ni som orkat med att läsa ända hit. Det blev bara så, det är ju ändå länge sen. Btw har Zäta skabb, det har han haft i 5 veckor nu. Inte roligt. Och naturligtvis har han fått skabbmedel, osett än bara om det hjälpt. Fuck, det suger om nåt.