Å vi gick å vi gick

Det som började som småskalig rävjakt utvecklade sig snart till en det-kommer-att-ta-hela-dagen-fågeljakt i söndags utan att det egentligen var meningen. Början till det hela var som det mesta annat som startar oplanerat -vi ska bara... Och vi skulle bara gå den där omvägen tillbaka till bilarna efter ett skralt resultat vid andra rävgrytet för dagen. Vi skulle bara kolla om det fanns någon fågel på vägen. Jag hade nämligen lämnat väskan med matsäcken i bilen och både Zäta och Sammy var med. Jamena, vi skulle ju åka vidare. Den lilla omvägen utvecklade sig så till en ganska stor omväg på dryga milen (kanske två) i ingemansland. Men oj en sådan fin dag vi fick.

Så här kan det se ut när orrar sitter i topp

Promenaden gick över myrar, stock och sten allt längre från bilarna. Med oss var tack och lov Mickes kusin också och hans lånade fågelhund. Kusinen hade nämligen till skillnad från mig tagit med sin väska och det räddade oss undan en lunch utan lunch. Nu blev det inte mycket att stoppa i magen när man ska dela på tre men när man knappt märker att man är hungrig räcker bacon och kaffe ganska långt.

Kaffe i väntan på lunchen, näsan den rinner som den brukar göra ute

En trött fågelhund tar en powernap

Sex timmar senare när vi råkade titta på klockan kom vi överens om att det nog var dags att leta sig ut mot en väg. Hyfsat stel och slut på energi stapplade vi således ut på vägen ungefär sex kilometer från bilarna, vilket kanske inte låter så långt men då hade vi inte heller gått spikrakt i skogen. Kusinens väska som blivit befriad från bacon var nu istället lastad med två tjädrar och två ripor. Men det bästa avslutet fick vi nog när vi passerade en av våra mårdfällor och det visade sig att det faktiskt satt en där. En mård mindre betyder att det alltid överlever ett par extra harar och fåglar till.

En full väska